Livet kan vara som en väv.....
Ni vet det där med att man minns något då det senare plockas fram, vrids och vänds på och ägnas ytterligare en tanke. Det kan vara ett foto, besök på plats, möte med en person, en maträtt, en historia, en dröm eller bara en känsla.
Dagarna är fulla av händelser och man vet inte riktigt när minnena av dem dyker upp igen.
En del människor tycker det är viktigast att bara se framåt och visst kan det vara så men det gamla påverkar oss nog mer än vi tror. Därför väljer jag en medelväg och gör små stopp då och då för att även blicka bakåt. Hur gör du?
På bordet intill mig finns textila arvegods från mamma. De är nytvättade och strukna. Där finns hennes gästhanddukar i linne med broderat monogram som knappt är använda. Nu ska de få ett nytt liv precis som hennes juldukar som ligger intill.
På pappas gamla fotoalbum finns även hans sjömansbok med information om vilka platser han besökte som mycket ung sjöman. Han höll sedan på hela sitt liv med att resa runt eller att arbeta på olika platser i världen.
Där ligger några foton. Den gamla damen är pappas mormor eller "Gamlamormor" som vi kallade henne. Hon dog 1962 och var då 91 år. Flickorna på andra bilden som togs 1961 är min kusin Eva och så jag själv som är till höger. 5 år, nästan 6 var jag då.
Lika gammal är barnbarnet vars händer syns bakom skålen med den jäsande degen, där en annan av mammas handdukar hamnat. Barnbarnet fyller snart 6 år och har börjat räkna dagarna till denna händelse. Igår var hon och hennes syster här hela dagen och vi
tittade bl.a. på filmen Paddington (från 2014). Det är en trevlig familjefilm men kräver ändå att det sitter någon vuxen med som kan förklara de "läskiga" scenerna som dyker upp då och då. Paddington är björnen från Peru som kommer till London för
att söka upp en upptäcktsresande.
I filmen Paddington får man lära sig att marmeladdagen är viktig för marmeladälskande björnar. Just marmelad hade jag igår haft på morgonens frukostsmörgås. Den kom från området kring vår huvudstad och hade tillverkats av min dotter och dotterdotter.
I en fin burk fick jag den i en julklappslåda. Mycket god var marmeladen. Säkerligen hade den även uppskattats av Paddington.
På nyårsdagen spelade vi kort här i huset. Det är ett bra sätt att umgås på och att lära sig att förhålla sig på rätt sätt till regler. Den här gången var det UNO som spelades och det tycker jag är kul men att spela med "vanliga" spelkort är inte
lika lockande för mig så det får andra syssla med. Jag kommer ihåg att min farmor lärde mig att lägga patiens när jag var runt 6 år och de kunskaperna sitter säkert i livet ut men det räknas ju mer som ett pusselspel, läste jag någonstans.
Jag undrar om mannen på bilden kan vara Anders Johan Jonsson, född i juni 1873 och om han ägnade sig åt kortspel? Han var min pappas stora favorit och hans morfar. Dog gjorde han 1958 och jag har en svag minnesbild av när jag satt i hans knä då
jag bara var några år gammal och han var runt 83 år.
I min släktforskning försöker jag få fram så mycket som möjligt kring personer som kunnat påverka den jag är och hur mina efterkommande blir och Anders Johan är förstås en av dessa personer. Han var var född i Hultsjö som ligger söder om Sävsjö.
Han gifte sig med den gamla damen på fotot och deras historia vävdes ihop. Och där i slutet av deras väv tog min väv sin början.
Minnen, minnen........
Jag håller nu på att sammanställa lite om Anders Johan Jonsson och hans liv och kanske delar jag med mig av det här så småningom. I väntan på det, känn tidens vingslag i denna bild från runt 1940 vid en stuga i en skog långt in i Småland.
Mannen med hunden Klinga är Gustav Wallin, pojken är min pappa, damen till höger är Gustavs syster "Gamlamormor". Vilka släktingarna till vänster är har jag inte kunna fastslå helt säkert än, men det kommer.