Att vara lärare innebär en hel del arbete på hemmaplan när inte tiden räcker till på jobbet. Att förbereda lektioner, komma på nya idéer, knåpa ihop övningsuppgifter, skriva mail mm mm hör till vardagsjobbet på kvällarna. Så har det alltid varit under min lärartid men numera när undervisningstiden ökat och byråkratin med den räcker arbetstiden mindre och mindre eller snarare inte alls. Det är helt enkelt katastrof med arbetsbelastningen och stressen slickar mig ständigt i nacken. Därför bad jag om ett samtal med en chefsperson på min arbetsplats där jag förklarade min, just min situation. Väl medveten om att många upplever samma sak var jag tydlig med att jag talade i egen sak.
Efter möte nummer ett kom så småningom möte nummer två där jag fick beskedet att ingenting kunde göras åt min situation...... underbemanning angavs som ett skäl. Det förslag jag hade tipsat om för att min situation skulle bli drägligare ledde alltså inte till någonting.
- Ok, sa jag, då ska jag fundera på hur jag kommer att göra.
Sedan senaste mötet i veckan som nyss passerat och även dessförinnan har en lösning malt i min hjärna och igår satte jag ord på den och nu har jag bestämt mig. Jag kommer helt enkelt att säga upp mig så får cheferna stå där och lösa situationen bäst de vill.
Min avskedsansökan kommer jag att lämna i oktober precis som drängar och pigor gjorde förr i tiden när deras enda lediga vecka under året inföll. Den vecka som avslutades med en marknadslördag kallad Friveckolördag. Under den lediga veckan kunde de söka nytt jobb om så var aktuellt och hinna flytta med sitt knyte. Kanske de passade på att gifta sig som Per och Kersti som träffades på marknaden i Värnamo en gång på 1700-talet.
Vad jag kommer att göra när mina tre uppsägningsmånader är över återstår att se.............
