Veckan som gått

Bilder som barnbarnen gör är lycka att få.
Här har Linnea gjort en fin vintermålning.
 
Så börjar 2018 att kännas som vardag, även om det för egen del inneburit att den passerade veckan varit i sjukform. Men allt kan bara bli bättre och på måndag tar jag nya tag. 
I den mån orken funnits under veckan har jag då och då försökt finna några äldre släktingar i olika kyrkböcker för att kunna väva ihop deras historier. Det är så intressant när det dyker upp ett bekant namn och kanske information om var den personen bodde, hade för yrke, flyttade, fick barn, åkte till Amerika, gifte sig, kanske kom i klammeri med rättvisan eller annat som de gamla böckerna berättar om.
 
Jag har i första hand ägnat mig åt två bröder och personer som fanns i deras omgivning. Det är min farmors far Anders Johan Jonsson (1875-1958) och till vänster om honom brodern Johannes August Jonsson (1898- ?)
Samtidigt finns ett annat fotografi som jag vill veta mer om.
Kvinnan lär vara min farfars mor Ida Sofia Persdotter men vem mannen är det är nu den stora frågan. För att börja nysta i detta har jag nu fått veta att fotografen började sin verksamhet i Sävsjö 1921. Sökningen fortgår och jag är lösningen på spåren. Mer kommer i nästa inlägg.
 

Minnenas väv

 
Livet kan vara som en väv.....
Ni vet det där med att man minns något då det senare plockas fram, vrids och vänds på och ägnas ytterligare en tanke. Det kan vara ett foto, besök på plats, möte med en person, en maträtt, en historia, en dröm eller bara en känsla.
Dagarna är fulla av händelser och man vet inte riktigt när minnena av dem dyker upp igen.
En del människor tycker det är viktigast att bara se framåt och visst kan det vara så men det gamla påverkar oss nog mer än vi tror. Därför väljer jag en medelväg och gör små stopp då och då för att även blicka bakåt. Hur gör du?
På bordet intill mig finns textila arvegods från mamma. De är nytvättade och strukna. Där finns hennes gästhanddukar i linne med broderat monogram som knappt är använda. Nu ska de få ett nytt liv precis som hennes juldukar som ligger intill.
På pappas gamla fotoalbum finns även hans sjömansbok med information om vilka platser han besökte som mycket ung sjöman. Han höll sedan på hela sitt liv med att resa runt eller att arbeta på olika platser i världen.
Där ligger några foton. Den gamla damen är pappas mormor eller "Gamlamormor" som vi kallade henne. Hon dog 1962 och var då 91 år. Flickorna på andra bilden som togs 1961 är min kusin Eva och så jag själv som är till höger. 5 år, nästan 6 var jag då.
 
Lika gammal är barnbarnet vars händer syns bakom skålen med den jäsande degen, där en annan av mammas handdukar hamnat. Barnbarnet fyller snart 6 år och har börjat räkna dagarna till denna händelse. Igår var hon och hennes syster här hela dagen och vi tittade bl.a. på filmen Paddington (från 2014). Det är en trevlig familjefilm men kräver ändå att det sitter någon vuxen med som kan förklara de "läskiga" scenerna som dyker upp då och då. Paddington är björnen från Peru som kommer till London för att söka upp en upptäcktsresande. 
 
I filmen Paddington får man lära sig att marmeladdagen är viktig för marmeladälskande björnar. Just marmelad hade jag igår haft på morgonens frukostsmörgås. Den kom från området kring vår huvudstad och hade tillverkats av min dotter och dotterdotter. I en fin burk fick jag den i en julklappslåda. Mycket god var marmeladen. Säkerligen hade den även uppskattats av Paddington.
På nyårsdagen spelade vi kort här i huset. Det är ett bra sätt att umgås på och att lära sig att förhålla sig på rätt sätt till regler. Den här gången var det UNO som spelades och det tycker jag är kul men att spela med "vanliga" spelkort är inte lika lockande för mig så det får andra syssla med. Jag kommer ihåg att min farmor lärde mig att lägga patiens när jag var runt 6 år och de kunskaperna sitter säkert i livet ut men det räknas ju mer som ett pusselspel, läste jag någonstans.
Jag undrar om mannen på bilden kan vara Anders Johan Jonsson, född i juni 1873 och om han ägnade sig åt kortspel? Han var min pappas stora favorit och hans morfar. Dog gjorde han 1958 och jag har en svag minnesbild av när jag satt i hans knä då jag bara var några år gammal och han var runt 83 år. 
I min släktforskning försöker jag få fram så mycket som möjligt kring personer som kunnat påverka den jag är och hur mina efterkommande blir och Anders Johan är förstås en av dessa personer. Han var var född i Hultsjö som ligger söder om Sävsjö. Han gifte sig med den gamla damen på fotot och deras historia vävdes ihop. Och där i slutet av deras väv tog min väv sin början.
Minnen, minnen........
Jag håller nu på att sammanställa lite om Anders Johan Jonsson och hans liv och kanske delar jag med mig av det här så småningom. I väntan på det, känn tidens vingslag i denna bild från runt 1940 vid en stuga i en skog långt in i Småland.
Mannen med hunden Klinga är Gustav Wallin, pojken är min pappa, damen till höger är  Gustavs syster "Gamlamormor". Vilka släktingarna till vänster är har jag inte kunna fastslå helt säkert än, men det kommer. 
 
 

Landet Down Under

   
Bilderna här under får mig att tänka på inte bara min son som befinner sig i Australien nu utan även på min pappa som besökte landet bl.a. 1949 -1950. Tänk vilken häftigt känsla att resa dit idag men ännu större att göra en sådan resa för nästan sjuttio år sedan. Jag har många gånger sagt till sonen att jag är avundsjuk på hans resa och menar det verkligen. Med pappas bilder och olika dokument framplockade inser jag likheter med resorna mellan min son och min far. Historiens vingslag kan det kallas eller snarare vattenskvalp som går igen.
 
Sydney Harbour Bridge på ett foto tagit av pappa 1949.
Min sons bild december 2017. 
 
Pappa ville tidigt ut på de sju haven och for till Hälsingborg (som man stavade det då) i början av 1948. Han hade nyss fyllt 15 år och stod fortfarande på tillväxt som det står i hans sjömansbok. 
Sjömansboken utfärdades den 22 april 1948 och redan samma dag gick han som uppassare ombord på en båt i Hälsingborg för att fara till Aruba i Västindien. Sedan tog den ena resan efter den andra vid. Han seglade till Casablanca, USA, Canada, Australien, Sydamerika, Cuba, olika Medelhavshamnar, Östersjöhamnar, England men även till Finland, Norge och Danmark. Så där höll det på tills han gick iland i Karlskrona, träffade mamma och så småningom föddes jag 1955.
Otaliga var "sjömanshistorierna" han berättade genom åren men jag har nog inte förrän på senare år förstått vilka äventyr han var med om och vad den där sjömansboken och hans foton berättar om. 
Nu kan jag följa hans barnbarn, min son, på ett av hans reseäventyr på ett helt annat sätt som man gör i modern tid med teknikens hjälp. Hans morfar skulle vara väldigt stolt om han levt och fått dela minnen och historier med ännu en generation som känt vingslagen och skvalpet från Down Under.
Att måla kan vara kul men inte hängande utanför en båt på det här sättet. Pappa står till vänster.
Jag undrar om livet som sjöman var så glamoröst? Men sjön lockade ju till många resor så något speciellt var det nog med resorna trots allt.
 
 I februari 2018 skulle pappa ha fyllt 85 år och mina tankar går ofta till honom.


Visa fler inlägg