Släkt och familj

När min farmor Astrid Persson levde var hon den gemensamma nämnaren för sina barn med familjer och vi bodde då alla i Nässjö. Hon var den där som alltid lyssnade, bakade goda bullar, hade en kram när man var ledsen och allt som man som barnbarn vill ha från sin farmor. Hon styrde och ställde säkert över sina barn men jag minns ju mest barnbarnsbilden. Vi i släkten bodde till en början inom ett snävt geografiskt område i Nässjö men så småningom flyttade familjerna ifrån staden, en efter en. Min pappa tog oss söderut där han fick ett nytt jobb och till en början hatade jag verkligen att lämna den trygga miljön runt farmor. Jag gick i andra klass, vi hade nyligen flyttat till en nybyggt bostadsområde där allt var modernt. Det var i början av 1960-talet.
Vi flyttade nu till Skillingaryd av alla platser på jorden. Så tänkte jag verkligen! Men som barn vänjer man sig oftast så småningom. Det blev också flera förflyttningar genom åren. Vi fortsatte att åka till Nässjö med jämna mellanrum då det var helger, födelsedagar eller bara för att hälsa på farmor, kusiner och andra. Ibland fick jag eller något av mina syskon ta tåget upp till Nässjö för att vara hos farmor på egen hand några dagar. 
Farmor betydde extra mycket för oss syskon då hon var den enda som vi hade i den äldre generationen. Farfar, mormor och morfar hade vi aldrig haft intill oss då de dött redan när våra föräldrar var riktigt små. Vi fick aldrig veta så mycket om dessa personer utan det var i stort sett bara några fotografier vi såg.
Med den här inledningen vill jag belysa hur viktig en bland många personer kan kännas och hur minnen plockas fram många gånger under livets gång. När jag för cirka 10 år sedan började med släktforskning var det först med mammas hjälp och de namn och uppgifter om personer hon kom ihåg jag byggde trädet. Så småningom räckte inte mina papper till och jag skaffade en släktplats på webben. Å, den bara växer och växer med spännande, ibland tragiska, men oftast positiva händelser kring personer från förr. Berättelser kan skapas om hur de levde i slott och koja, fattiga och lite rikare. Alla har det gemensamt att de leder till mig, mina släktingar och min egen kära familj. 
Min bror började också släktforska och vi har täta samtal om våra fynd, bollar dem emellan oss, tillför eller utesluter s.k. matchningar. Vi båda har DNA-testat oss och har på så sätt fått kontakt med släktingar som "inte fanns längre" som mamma sa när hon tappat kontakten med många i sin släkt. För något år sedan dog mamma och alla de frågor som jag inte hunnit ställa henne får jag söka svar på via andra och släktforskningen kommer att leva vidare.
En mycket stor händelse kommer att ske i april detta året. Då sker en släktträff i Nässjö med anledning av att farmor Astrid Persson skulle bli 110 år. För första gången träffas vi då i det som var mångas födelsestad och tillbringar en eftermiddag med släkten och familjen i centrum. Det kommer att bli så kul att få genomföra detta som man ofta pratar om men som gärna stannar vid det. Jag tror att farmor och hennes två systrar skulle uppskatta väldigt mycket att vi, deras ättlingar med familjer, samlas kring matbordet än en gång för att utbyta minnen.  
Farmor på ett av alla kalasen i  hennes lilla lägenhet. (1970)
I bakgrunden sitter min mamma.
 En mor och hennes tre döttrar.
Greta, modern Wilhelmina, Ebba och Astrid.
 
 

Måndag vecka 32

Det är fortfarande sommarvarmt om än inte lika extremt varmt som det varit en stor del av den här sommaren. Ikväll väntas besök av äldsta dottern som kommer hit med sina två barn. De har en ganska lång bilresa från strax norr om Stockholm hit till Malmö. Något stopp på vägen görs för att hälsa på syster och kusiner i Småland. Sedan blir det en bror och mera kusiner härnere i södern. Att ha kontakt med varandra idag är väldigt lätt via olika medier men livekontakter är ändå det bästa. Att göra saker ihop som sedan blir härliga minnen är viktigt. 
Om en stund ska jag in i köket och baka knäckebröd och en mjuk kaka. Det får bli en mjuk pepparkaka med lingonsylt i. Det bakade min mamma när hon hade sur grädde som skulle användas. Jag gör den av andra "mjölkprodukter" vilket går lika bra. Recept som går i arv är också fina minnen.
  
 
Mjuk pepparkaka
  • 50 g smält matfett
  • 2 ägg (jag använder No-egg)
  • 2 dl socker
  • 3 dl vetemjöl
  • 2 tsk bakpulver
  • 2 tsk vaniljsocker
  • 2 tsk pepparkakskryddor
  • 2 dl mjölk eller grädde  (jag använder havremjölk)
  • ev. 1 dl lingonsylt
  1. Sätt ugnen på 175 grader.
  2. Smörj och bröa en kakform.
  3. Vispa ägg och socker poröst.
  4. Blanda ner de torra ingredienserna växelvis med mjölken.
  5. Tillsätt lingonen och häll sedan smeten i formen. 
  6. Grädda kakan i nedre delen av ugnen ca. 50 minuter.
  7. Låt den vila lite innan den vänds ut från formen.
----------------------------
 När min pappa levde berättade han gärna minnen från sin barndom och tiden som sjöman eller annat. Det finns foton som styrker hans berättelser. Några härliga bilder är från tidigt -50tal och den plats han var mycket på som barn och ungdom, speciellt när det var sommar. Även jag var där då och då lite senare när han bildat familj. Granne till hans älskade sommarplats, som finns i Smålandsskogarna, var en bondgård där hö´t togs om hand på ett helt annat sätt än man gör idag. För mig utstrålar bilderna barndomens somrar så som de var för länge sedan.
Bondens son Ingvar hjälper sin far med arbetet. Hästen gör dragjobbet och kan passa på att mumsa av det goda gräset.
På förstukvisten sitter min pappa som hjälpt till på gården den där dagen. Observera de fräcka skorna han köpt på en av sina sjömansresor.

En annan tid

Nu när jag är mitt uppe i min semester betyder inte klockan så mycket, utan all den stress som uret orsakar har en möjlighet att rinna av mig. Den kommunikationsmöjlighet som sociala medier ger oss är tidlös och jag kan när som helst sända iväg ett hej, en fråga eller varför inte en bild till nära och kära. Så gör vi inom familjen och det är bara trevligt även om det nu råder en högst skämtsam omröstning över hur tidigt det är ok att sända iväg ett medddelande. En i familjen har inte semester just nu och bor där det råder en annan tidszon och uppskattar inte lika mycket plinget i mobilen när vi andra sänder meddelanden. Han vill sova......
 
Igår när jag satt ute vid lyktans sken och släktforskade hamnade jag på ett intressant spår som ledde till klockan som hänger i Svenarums kyrka i Jönköpings län. Klockan med urtavlor i de fyra väderstrecken som bara har timvisare och skänktes till kyrkan 1788
Under flera dagar har jag sökt efter uppgifter som kan leda till hur några anor på min pappas sida fick och hade namnet Wharling som senare blev Vallin. Mycket spännande har jag funnit i gamla i kyrkböcker som finns tillgängliga via Riksarkivet. Men just den där knuten som talar om när och varför Anders Magnus Johansson Wahrling (1808-1877) lade till det sista namnet, har inte löst sig än. Någon gång i början av 1830 lutar det åt och det har varit i trakterna av Barnarp, Byarum eller Svenarum, tror jag. 
 
Igår gav jag mig in på ett nytt spår som ledde till den där klockan.
Anders Magnus gifte sig 1835 (då hette han Wahrling) med Elisabet (Lisa) Andersdotter ( 1801-1872) i Svenarum. Hennes historia har jag inte tidigare ägnat mig åt. Nu fick jag veta att hennes mor hette Stina, fadern Anders Persson och att familjen bodde i Lökeryd i Svenarum. Lisas morföräldrar hette Holmqvist, Sven och Katarina och de bodde också i Svenarum. Sven var en bonde men även en väldigt kunnig person på många andra områden. Han beskrivs som en urmakare, snickare, skräddare och musiker.
 
Just denna Sven Holmqvist har alltså tillverkat klockan i Svenarums kyrka. Han gjorde också klockan som finns på ena väggen utomhus mot öster. ( Här är en liten film som berättar om kyrkan och där berättas om Svens  klockor en bit in i filmen. ) I den kyrkan gifte sig Anders Magnus Wahrling med sin Lisa 1835.
Sven Holmqvist har med säkerhet tillverkat tornur till ytterligare en kyrka, nämligen Borås Caroli eller Torpa kyrka som den ursprungligen hette, samt svarat för renovering av det mer än 200 år gamla tornuret i Sankt Nikolai kyrka i Halmstad. Det var en allkonstnär den där Sven.
 
Sexman
Jag sökte mig vidare bakåt i släkten och hamnade i senare delen av 1600-talet och tidigt 1700-tal. Fortfarande befann jag mig i Svenarum. På en gård som hette Lunden i Torarps rote fanns Jon Persson gift med Karin. Jon var mormorsfar till Sven Holmqvist. Han var en bonde men hade även ett ärofyllt uppdrag för kyrkan. Han var sexman. När jag läste detta fattade jag ingenting. Sexman, det lät konstigt och har en helt annan betydelse i modern tid. Tack vare internet fick jag snabbt veta att det var personer som var extra betrodda i en socken som bildade denna grupp, de kallades även rotemästare. De skulle se till att det som kyrkostämman bestämt också utfördes. Kyrkans tionde skulle de förvalta och se till att kyrkobyggnaderna sköttes. Prästerna fick hjälp med en hel del sysslor av den som var en sexman, en sorts vaktmästare eller ordningsman kan tyckas. Men de var dessutom socknens ”skvallertackor” och rapporterade otukt och ogudaktigt leverne till prästen. 1775 fanns det 1171 personer i Svenarums socken så det var många att hålla ordning på.
 
Genast började mina funderingar gå kring tiden då våran Jon Persson var sexman i Svenarums socken. Det var 1600-tal och i slutet på häxjakterna tid. Man fick nog se till att hålla sig väl med sexmännen som för övrigt kunde vara kvinnor också.
När jag kommit så långt i min forskning igår släckte jag ner lyktan och gick in i sommarvärmen som råder inomhus nu när torkan fortfarande har sitt grepp om oss. Undra om det är en förbannelse uttalad av någon häxa eller om det är klimatförändringar som råder. 
 
Visa fler inlägg