Ett barn har som bekant två biologiska föräldrar och när jag släktforskar kan jag dela med mig till dem av det som mina anor fört med sig via mig. Men för rättvisans skull forskar jag även på deras pappors sidor. Jag har fyra barn varav de tre äldsta har en gemensam pappa och min yngsta son har en annan. De har också två olika efternamn men det är ingenting som ställt till några problem och är ju för övrigt ganska vanligt i dagens samhälle.
Idag vill jag återge lite om livet kring mina tre äldsta barns farfars farfar. Han syns på bilden som är från senare delen av 1800-talet. Där sitter han tillsammans med två av sina barn som var halvsyskon till den son han senare fick som blev mina barns farfars far.
Jon Jonsson 1835 - 1915.
Jon Jonsson föds 1835 i Sätra som var en by i Rättviks socken i Dalarna. Hans far var en målare och bodde med sin hustru i ett hus som kallades Domargården. Därför kallades han själv för Domar Jon Jonsson (1811 - 1859). 1833 hade Domar Jon gift sig med Tysk Anna Jonsdotter (1808 - 1874). De fick flera barn, varav Jon som vuxen sitter på bilden, var det äldsta.
I Sätra hade Domar Jon en gård med lite djur och mark men det gällde att få arbete som kunde inbringa pengar till familjen då deras gård inte kunde försörja dem tillräckligt.
1843 skulle Jon d.ä och d.y gå till Östergötland för att söka arbete över sommaren. Det var en sträcka på mellan 30 - 40 mil beroende på vilken väg som togs. På vägen dit gick man den längre vägen via Södertälje, för att mor Anna som under sommaren skulle arbeta som '"rodd-madam" på Strömmen i Stockholm, skulle få sällskap på vägen. I Södertälje skildes deras vägar och mor Anna gick norrut, medan Jon, far och son, gick mot Östergötland.
Det var en lång vandring som tog många dagar att gå men kanske kunde de kosta på sig att betala för en skjuts en del av sträckan. En dryg vecka att avverka om det inte gjordes några längre stopp på vägen blev det. Jag är full av beundran att en åttaåring klarade detta.
Vandringens mål var Linköping där far och son arbetade tillsammans som målare och medhjälpare, hela sommaren. När hösten närmade sig vandrade de sedan tillbaka till Rättvik och Sätra igen och kanhända mötte de upp modern Anna om hon inte redan vänt hemåt.
Domar Jon Jonssons son var åtta år första gången vandringen till Linköping gjordes och den upprepade sig sedan de två följande åren, höst och vår. De hade troligen några målarverktyg med sig, stannade till här och var på gårdarna och fick alltid något litet arbete, Betalningen bestod nog mest av mat och husrum för natten.
Efter den sista turen till Linköping flyttade Domar Jon Jonsson den 1 november 1846 med hela sin familj till Östergötland och de hamnade då i Hällestads socken i Skånstorp.
Klippet här ovan är från kyrkoboken för inflyttade i Hällestad 1846 och det står att det är förpantade ägaren Jon Jonsson med hustru och barn som flyttat in från Rättvik. Det skedde den 1 november 1846.
En förpantad ägare betalade eller lånade ut pengar till husägaren mot att de fick bo där under en tid som bestämts i förväg. Marken runt huset ägdes av uthyraren.
Med på flytten var förutom föräldraparet även fem syskon. En månad efter flytten föddes ännu en dotter och några år senare kom barn nummer sju.
Den 1 juli 1853 flyttar sonen Jon Jonsson till Linköping. Han vill förkovra sig inom målaryrket utöver det hans far lärt honom. Målet var att skaffa ett gesällbrev som skulle öppna många dörrar inom måleribranchen. Både far och son Jon Jonsson var skickliga även som konstnärer. Även bröderna blev kunniga hantverkare. Jon fick en lärlingsplats hos målarmästare Erik Selén i Linköping och bodde tillsammans med andra gesäller hemma hos målarmästaren i hans bostad. Herr Selén satte dem i arbete och utförde prov på det de lärt sig.
1854 - 56 byter Jon Jonssons till ett nytt efternamn, Siljedahl. Namnet skrevs in i i Linköpings kyrkobok som Siljerdal. Så var det på den tiden när stavningarna blev som den pennhållande personen tyckte. I en senare bok försvann ett r och ett h tillkom.
De flesta namnbyten i Sverige i äldre tid skedde i samband med att man lämnade jordbruket och landsbygden för att studera, bli hantverkare eller stadsbo. Undantag finns, framför allt i norra delen av landet där en stor del av bönderna under 1800-talet hade släktnamn bildade av hembyn eller hemsocknen. Före 1901 fanns inga formella regler gällande namnbyten. Det räckte att man sa till prästen att man ville ha ett annat efternamn så skrev han in det i kyrkoboken. Adliga namn fick man inte ta utan vidare.
1901 infördes en namnlag som gjorde att man fick ansöka om ett nytt namn hos det som vi idag kallar för länsstyrelsen.
Åren går och 1859 har Jon Siljedahl fått sitt Mästarbrev och flyttar tillbaka till familjehemmet där han börjar arbeta i faderns målarfirma som han senare tar över. Han gifter sig samma år med Christina Johanna Sillén (1832 - 1886). De bosätter sig i Skånstorp, Hällestad och får åtta barn tillsammans. Fyra av dem dör 1880 i någon epidemi som härjade då. Mässling, kikhosta, smittkoppor eller kolera kan ha varit boven men prästen har inte gjort någon notering om vad det var.
Efter sin första hustrus död 1886 gifter Jon Siljedahl om sig 1888 med änkan Johanna Andersdotter (1844 - 1909).
Jon och Johanna Siljedahl
Det blir en stor familj då både hon och han har barn sedan tidigare men de får även en gemensam son 1890. Det är Bernhard som med tiden blir mina barns farfars far.
1915 dör Målarmästaren Jon Siljedahl i magplågor, klockan 7 på morgonen den 7 september.
Följande skrevs i Jon Siljedahls dödsruna i september 1915:
Siljedahl har varit en mycket flitig och på samma gång driftigt rums- och dekorationsmålare och i synnerhet skicklig vagns- och möbelmålare och särskilt specialist i antik målning. Härförutom har han utfört en mångfalld tavlor i olja och utfört altartavlor, som till och med exporterats till Amerika. Sedan S. på grund av sin höga ålder icke längre kunde utföra annan målning, fortsatte han likväl ända till för c:a tre månader sedan att utföra oljetavlor.
Roddarmadammer
Släktberättelsen idag började med en vandring till Södertälje av en far, mor och deras åttaåriga son. Därifrån skulle modern Tysk Anna Jonsdotter vandra vidare för att på sommaren arbeta som roddar-madam. Allt för att tjäna pengar som kunde dryga ut familjens kassa det kommande året.
Roddarmadammerna var före ångfartygens tid och bestod av legendariska kvinnor som rodde passagerare i små båtar kors och tvärs över Stockholms vatten. Detta sätt att förflytta sig hade pågått redan på 1600- talet.
1843 blev det populärt med skovelhjuldrivna slupar som vevades fram. Privilegium utfärdades att de skulle drivas av "dalkullor" Detta var något som stockholmarna gillade "ty först och främst voro båtarne mycket proprare och framdrevos betydligt raskare, och vidare voro ’kullorna’ i sina treliga hemlandsdräkter mycket angenämare att ha att göra med än de grovkorniga och ovettiga roddarmadammerna". Läs här
