Skrivis liv och matfunderingar

Det är nu sista dagen på årets sportlov i Malmö. Någon snö har vi inte haft, inte på marken iaf. Några minusgrader är det om vindarnas påverkan räknas fast här i Skåne blåser det ju nästan alltid så vi är vana vid den sortens kyla. Jag har bott mer än halva mitt liv i Skåne och trivs fortfarande väldigt bra även om tanken att flytta till varmare regioner ibland kan kittla lite. I vår tid precis som tidigare generationers är det oftast så att där jobbet och kärleken finns där finns vi. Alltså är jag där jag är. Den stora skillnaden mot tidigare generationer är att det kan bli ett ganska stort geografiskt område om kärlekar som de till barn och andra närståenden också ska räknas in. Det var inte riktigt samma sak om man går bara vrider klockan hundra år eller längre tillbaka. 

I tisdags urnsattes askan efter min och mina syskons mamma. Det skedde på en kyrkogård i staden där hon bott sedan 1968. Vi valde en askgravplats som det heter och den har många likheter med hur man gjorde på bronsåldern i Sverige. I ett stenröse finns nu en minnesplatta som är hennes och någonstans i den omgivande marken fick vi syskon tillsammans hala ner urnan med hennes aska. Det kändes bra att göra på det sättet och just den dag som var hennes namnsdag dessutom, Vivi-Ann.

Det har nu gått många månader sedan hon dog i slutet av april 2017 men det är först nu som den stora tomheten av att hon faktiskt är död infinner sig. Frågor jag velat ställa, gemensamma minnen som berättas, tid jag velat ge och dela med henne......