Funderingarna inför detta blogginlägg började igår när jag tog fram ett par skor som behövde klackas om. Erkännas kan att det var längesedan jag besökte en skomakare i ett sådant ärende. Men ett par skor som förutom de slitna klackarna kan leva ännu någon säsong måste tas om hand. Det är inte heller försvarbart att hela tiden köpa och köpa.
Mina lektioner på fredagen med elever i åldrarna 15-16 år handlade dessutom om hållbar utveckling med utgångspunkten att ha en god hälsa, göra smarta val och tänka på hur vi alla kan påverka den globala miljön i rätt riktning. Vi använde oss av bilden som fanns i deras lärobok för att förstå att alla delar är sammanflätade. God hälsa, ekonomi och miljö är det som gör att vi mår bra och vem vill inte det? På uppdrag av FN skrevs 1987 Bruntlandrapporten "Vår gemensamma framtid". Där står det så här:
"En hållbar utveckling är en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov"
Med detta som inledning på dagen kändes det helt rätt att laga mina skor istället för att köpa nya.
Skomakarbesök
Efter jobbet besökte jag ett köpcentra och där fanns minsann en skomakare. Han tog sig an mina skor och efter bara någon timme kom jag åter för att hämta dem. Då hade de inte bara nya fina klackar utan var även nyputsade.
- De här klackarna kommer hålla betydligt längre än de som skorna hade först, fick jag veta.
Dessutom blev jag tillsagd att stoppa tidningspapper i skorna när de ställs undan för sin sommarförvaring. Så ska det bli och jag var helnöjd när jag lämnade skomakeriet.
Nu går jag vidare i mitt inlägg och vill då presentera en skomakare som fanns i min släkt, på mammas sida. Släkten som befunnit sig i Blekinge, eller Danmark om vi är långt tillbaka i tiden. (Freden i Roskilde 1658) Vi förflyttar oss till senare halvan av 1700-talet.
Skomakare i slutet av 1700-talet
Jag sökte efter en bild på ett par skor från 1700-talet och på Wikepedia och hittade jag ett par som faktiskt ser hyfsat moderna ut. De finns på Livrustkammaren och har trots sin ålder kvar sin charm. Det fattas bara spännen till remmen som går över foten.
Alla hade så klart inte råd att gå omkring i skinnskor, en del gick barfota, andra lindade fötterna med trasor och en del rika hade sydda tygskor med paljetter och rosetter.
Skomakare är ett yrke som funnits länge och sedan medeltiden hade de monopol på sina verksamheter genom det Skråväsende vi hade. Detta gav dem rätten att syssla med sitt hantverk och låta det gå i arv till sina barn. 1846 upphörde Skråväsendet i Sverige och ersattes med en Fabriks- och hantverksförordning.
Mathis (Mattis) Hindricsson
1746 - 1826
Mattis var en skomakare och en direkt förfader till mig. Han bodde i Mörtjuk som tillhörde Hoby socken (numera Bräkne - Hoby). Hoby ligger ca 1 mil från Ronneby i Blekinge. Mattis rörde sig inte inom så stort område i sitt liv. Han föddes i Hasselstad och flyttade sedan till Mörtjuk och blev så småningom sockenskomakare vilket gav honom rätten att bedriva näringsverksamhet i Hoby socken. Mattis gifte sig 1769 med Sissa Jönsdotter som var född i Stubbemåla som ligger ungefär halvvägs till Ronneby från Hoby räknat. Så här står det i kyrkboken när det lystes för dem:
"--------Lystes för första gången för SockenSkomakaren ärlige och beskedliga Mathis Hindricsson ifrån Hoby Sn samt sedesamma pigan Cissa Jönsdotter från Stubbemåla"
De fick 4 barn. Kerstin, Karin, Ingrid och Carl. Jag kan se framför mig hur familjen har det och hur de sliter för att få vardagen att gå ihop men med faderns yrke och inkomst har de förmodligen det väldigt mycket bättre än många andra. Släktskapet från mig till Mattis är att han är min mormors farmors mormors far. Alltså sju generationer bort. Det är hans dotter Karin som för släktskapet vidare mot vår tid.
Hur gick det då för sockenskomakaren i Hoby? Familjen finns med vid ett antal husförhör men 1796 är det bara sonen Carl som fortfarande bor kvar hemma. 1814 är inte Mattis yrkesverksam längre och det står antecknat i husförhöret att han och hustrun Sissa som då bor i Mörtjuk nummer 13 båda är svaga och fattiga. 1826 dör både Mattis och Sissa av ålderdom.
Befolkningen i Sverige på 1700-talet var till stor del bönder som främst odlade brödsäd men också ärter och rovor. I böndernas kålgårdar växte olika slags kål, lök och enstaka rotgrönsaker, i vissa områden fanns också fruktträd. På den tiden åkte en person vid namn Carl von Linné rut i Sverige och det finns mycket anteckningar från hans resor. Han skriver att basfödan var bröd, soppa, gröt och välling. Kött var dyrt och om det hamnade på matbordet var det ofta i en soppa så det kunde drygas ut så mycket som möjligt. Min anfader Mattis bodde inte så långt från havet och kantänka åt de en hel del strömming eller annan fisk.
Nu är det dags att knyta ihop säcken från hållbar utveckling till en maträtt vid namn Skomakarlåda via min anfader sockenskomakaren Mattis. Skomakarlåda är en maträtt i kategorin husmanskost och består av potatismos med en stekt biff och brun sås på toppen. Biffen ser ut som en skosula och har gett rätten sitt namn. Jag försökte mig på en vegetarisk variant av rätten igår och vill lova att det smakade inte sula ett dugg. Ingredienserna jag använde var dels quornbitar, havrematlagningsgrädde, potatis, lök och pulversås med pepprig smak. Såsen kom i en låda från Smakbox och hade blivit stående på en hylla då jag inte riktigt fått anledning till att testa den. Men nu var det dags och resultatet på hela maträtten blev ett enda wow, vad gott!
Vegetarisk skomakarlåda
4 port.
- 1 kg potatis som kokas och kryddas till ett gott potatismos.
- Sås som tillagas enligt förpackningen. Jag använde havregrädden där.
- 300 g quornbitar som stektes och kryddades med salt och peppar.
- 1 gul lök som skivades och stektes.
- Grönsaker som fanns tillgängliga. Idag blev det haricot verts som fick koka med potatisen och en sallad med rivna morötter plus rosensallad.
Skomakarlådan placerades i djupa tallrikar. Först moset sedan quornbitar med såsen och löken på toppen. Gott!